I vanliga egoistiska stilen vill nu folkpartiledaren Lars Leijonborg satsa extra en hel milliard skattekronor till psykvård, fast frågan är hur långt det egentligen räcker?
Ännu har ju ingen lyckats med att exakt fånga hans sjukdomsbild, som tydligt utan upppehåll rör sig från malignt maniskt hysteri till statisk nationalism gravis och pennalism infantilis abnormis.
Men ok, ge Lars en chans, för det finns ju helt klart (och tack för det) bara ett styck original Lars Leijonborg, som därför naturligtvis är väldigt utrotningshotad, fast vore det inte mycket bättre och billigare en gång för alla att bekosta en gedigen uppstoppning och slänga gubben direkt på museum, det är ju trots allt där, han hör hemma?
